Wc davos och vidare.

original

I helgen som var gjorde jag min första världscupstart för den här vintern. Jag åkte till Davos 10 dagar innan tävlingen för att ladda och vänja mig med höjden, och fick några riktigt fina dagar där med sol och ett par minusgrader.

Fyra dagar innan tävlingen körde vi intervaller på tävlingsbanan och tryckte på ganska rejält på några ställen, vilket resulterade i en enorm mjölksyra i benen. Då tänkte jag att det här kan bli en tuff tävling om jag har samma känsla i kroppen då som på intervallerna, så jag började nog tvivla lite på mig själv och tankarna var spridda.

Söndagen kom och vi testade ut skidor, värmde upp och körde prologen. Kvalade in som 3.a! Skitbra tänkte jag. Vidare till kvartsfinalen, där jag kände mig ännu starkare och kunde gå med utan att anstränga mig allt för mycket. Och sedan glida in i mål som första man.

Semifinal! längre en så har jag inte tagit mig förr. efter målgång på kvarten blev jag rätt så illamående, så fick gå iväg en sväng och lätta lite på trycket (spydde någon liter typ) vilket kanske inte var den bästa uppladdningen inför ett race. eller var det??. Släpade mig i alla fall till start och höll mig varm, utan några som helst förväntningar.

Vi drog iväg och jag tog rygg på Petuchov första varvet och de gick som av sig själv, inga problem lixom! In i kurvan mot varvning gick jag om och fick några meters ledning direkt. Vad skulle jag nu hitta på för nått? jo jag åkte väll bara på och ökade lite allt eftersom och hade en 15 meters lucka in mot sista backen. på väg mot min första final upp i sista backen, drar man ju självklart en “klantvurp” bara lägger mig. Vad fan hände?. 3 stycken passerar mig innan jag fått uppfarten igen. Ner mot sista kurvan ger jag järnet och tar mig om på yttern och tänkte när jag vek in på upploppet, att nu ska jag väll kanske ändå kunna klara detta. Nää! kraschar istället en gång till, men den här gången tycker jag någon annan bör ta på sig det som hände..

Kliver upp ur snön och ser de andra gå i mål. jahapp! lite småbesviken åker jag också i mål, utslagen! Slutar till sist som 9.a i tävlingen vilket är tangerat pers för mig. Men kände då och känner fortfarande, att det kunde räcka så mycket längre den dagen.

Nu är vi på plats i Asiago och har precis varit och känt lite på banan här, och nu är det bara vila och ladda som återstår inför morgondagen.

//Simon

Leave a Reply